-

jag förlorar han, vi förlorar varandra. Jag förstår inte hur man kan tycka om varandra så mycket, passa så bra ihop utan att känna pirret i magen. Hur kan man trivas så bra i en människas närvaro att det känns konstigt att vara ifrån varandra, utan att vara kär och känna att det inte funnis vänner mellan heller. Kan man bli för perfekta för varandra? jag står än en gång tom, ger man upp eller fortsätter man kämpa? Kan man bygga upp kännslor, eller ska de komma från början? är det fel att vara väldigt lika varandra? så lika att man vet vad den andre skrattar åt och tänker utan att man säger något fast man bara kännt varandra en månad, är det fel att det känns så avslappnat att vara i hans närvaro? måste kärlek ha pirr i magen, räcker det inte att sakna honom när han inte är vid min sida. vi passar så bra annars, på alla sätt, varför kommer det inga gnisslor? jag har väntat så länge på den rätta. Ngn som jag passar bra ihop med, men när han dyker upp så försvinner gnisslorna, varför.
Varför känns det inte rätt när det borde göra det..
frågan återstår kan man bli för perfekta för varandra?
det är för svårt att släppa taget men för fel att hålla kvar..